G&M Scholarship 2010

2011-11-15 0 kommentarer

Det var med stor förväntan jag bordade planet med destination Aberdeen, Skottland. Hade ju fått en liten förhandsrapport av vad som väntade av förra stipendiaten Roger Melander. Rogers hetaste tips var ”- Glöm inte passet”! Men säkerhetskontrollen var avklarad sedan en tid tillbaka, och allt flöt på förvånansvärt bra denna något kyliga marsmorgon. Flygresan förlöpte utan några konstigheter och jag landade i ett soligt Aberdeen. Helt underbart vårväder med behaglig temperatur en bra bit över 10 strecket på termometern. Blev informerad av min chaufför att detta var det bästa vädret på flera dagar, så det verkade ju lovande för min vistelse. Efter några timmars bilfärd kunde jag checka in på The Croft i Elgin, ett typiskt Skotskt B&B. En lugn kväll och en trevlig middag med Juliet Buchan från Gordon & McPhail gjorde mig redo för morgondagens upplevelser. Lite overkligt kändes det allt att äntligen vara här, att få vara med om allt detta. Det kändes verkligen privilegierat. Somnade med ett leende, förväntansfull över vad morgondagen skulle erbjuda.

Glen Grant Distillery

Efter en stadig Skotsk frukost gick färden till Glen Grant Distillery. Destilleriet låg vackert insprängt i en sänka, med omgivande grönskande natur. Här fick jag en personlig guidad tur genom destilleriet och lagerhusen. När jag besökte destilleriet var där tyvärr ingen destillation igång, men i jäskaren var där full aktivitet. Inget går upp mot att dra att djupt andetag i washbacken och känna gästdoften fylla näsborrarna. Här har vi embryot till den whiskyn vi senare analyserar och njuter av. Efter rundturen på destilleriet vad det dags för att åka en sväng med golfbilen genom parken, rattad av den kvinnliga guiden. På vägen dit passade vi på att ta en sväng in om ”the filling store” och titta på när några barrels blev fyllda med råsprit. Mycket imponerande att se hur dessa lagerarbetare hanterar ett 200 kilos nyfyllt fat, och med lätthet förflyttar upp det på släpet till traktorn för vidare färd till lagerhusen. Tro mig, ett 200 kilos fat är inget man vill få rullande i fel riktning, det är inte direkt något man stoppar i en handvändning.
Med golfbilen gick färden genom destilleriets park, som grundades av Major Grant. Trots att det fortfarande var tidig vår, kunde man ändå ana parkens ståtlighet när de stora rhododendronbuskarna står i full blom. Målet för parkbesöket var att promenera upp längs den smala och snirkliga stigen som leder upp till “Major Grant’s Dram Hut & Whisky Safe” – ett kassaskåp inmurat i berget av självaste destilleriets grundare. En något andäktig känsla infinner sig när man står där omgiven av träd vars grönbladiga grenar hänger ner längs bergssidorna, och man ser den vilt brusande bäcken med smältvatten från högländerna under gångbron, och samtidigt får smaka på en 25 årig Glen Grant, serverad direkt ur bergsväggen. Efter några drams var det återfärd i golfbilen genom parken och färden gick vidare till The Speyside Cooperage.

The Speyside Cooperage

För er som vill lära er mer om den ädla konsten att tillverka ett fat, måste ni göra ett besök på The Speyside Cooperage. Här får man en resa genom tiden och får följa historien runt ekfaten, hur de använts och utvecklats under århundradena. Att lagra whisky på ekfat är trots allt en relativt ny företeelse, då det är en drygt 100 årig tradition. Det är imponerande att se hur de fullärda hantverkarna tillverkar fat med lätthet. Och fort går det, man får nämligen betalt på ackord, för varje godkänt fat man tillverkar. Faten provtrycks efter ihopsättningen, och är de inte täta, får tunnbindaren tillbaka fatet och måste rätta felet innan det blir godkänt. I slutet av rundturen ingår det obligatoriska testet att själv prova att sätta ihop ett minifat bestående av ett 20-tal stavar. Svårare än det ser ut, men med tungan rätt i mun går det att lyckas få ihop stavarna och få de två banden på plats.

Dallas Dhu – The Historical Destillery

Efter en stadig lunch gick färden vidare till det numera nerlagda destilleriet Dallas Dhu. Här kan man följa en snitslad bana genom destilleriet och med den medföljande audioguiden få berättat för sig om de olika delarna i tillverkningen. Väldigt pedagogiskt och grundläggande, så om man känner att man vill fräscha upp sina kunskaper kan jag rekommendera ett besök här. I övrigt bjuder det kanske inte på så mycket, men på destilleriets besökscenter kan man alltid prova destilleriets blend.

Tillbaka i Elgin blev det en timmes botaniserande i Gordon & McPhails affär. Här finns verkligen allt för alla smaker och plånböcker. En stor fördel är att man har möjlighet att provsmaka några av butejeringarna innan köp. Ett tips för er som besöker affären är att packa ner mycket bubbelplast i bagaget då priserna är tämligen fördelaktiga. Enda nackdelen är att det inte är någon större svårighet att överskrida bagagevikten på vägen hem.

Benromach Destillery

Att få prova på att arbeta på ett destilleri är nog det som de flesta av oss whiskyintresserade någon gång drömt sig bort till. Och nu var den dagen äntligen här! Arbetsdagen började med en snabb genomgång av destillationsanläggningen. Fördelen med att Benromach är Skottlands minsta destilleri är att hela processen ryms i en lokal. Här finns vörtkar, jäskar och destillationspannor lätt överskådliga från samma plats på destillationsgolvet. Jag tänker inte tråka ut er med att i detalj beskriva hur processen går till, då ni säkert redan känner till den, men under 8 timmar så arbetade jag igenom hela processen, från urlakning av vört till igångsättande av jäsningen i en washback. Samtidigt som destillationen av redan färdigjäst vört pågick.
Jag frågade Mike Ross (Stillman på Benromach) om det inte blir tråkigt i längden att utföra samma moment varje dag man kommer till arbetet, men han svarade att ”Jag kommer till jobbet varje dag med viljan att göra exakt samma moment som förra gången. Vi vill trots allt få destillatet exakt lika varje dag, och det är där utmaningen i mitt arbete ligger”. Och det är logiskt, på Skottlands minsta destilleri görs allt på det traditionella viset. Ingen elektronisk utrustning sköter inställningar och temperaturer, utan det är till att trycka på en liten knapp där, vrida på hjulet där för att justera varmvattnet som används till att laka ur malten osv. Tidpunkten för när man slutar plocka ut hjärtat ur destillatet sköts med hjälp av flottör, termometer och tabeller.
Och det märks att det som rinner ur pannorna håller mycket hög kvalitet, råspriten var extremt god och dracks med ett leende.

Efter destillationsarbetet var det dags att gå till fyllningsrummet och märka upp några fat med destilleriets namn och fatnummer. På med arbetshandskarna och med hjälp av ett par schabloner sattes den konstnärliga förmågan på prov. Med en roller doppad i tusch märktes sedan faten upp, så om ni om en sådär 20 år korkar upp en Benromach single cask från 2011, fatnummer 121-154, vet ni vem som lade den första handen vid dem!

När arbetsdagen var till ända blev lönen en egenhändigt tappad flaska, signerad av destillerichefen.

Gordon & MacPhails huvudkontor

Hämtad av Gordon & MacPhails VD Michael Urqhart fick jag sedan en rundtur i företagets lagerhus och buteljeringsanläggning i Elgin. Det är imponerande att se de gamla fat som vilar i lagerhusen från tidiga 40-tal. Och att många av faten håller utomordentlig kvalitet är det ingen tvekan om. Detta fick jag bevis på när jag fick tillbringa en timme med Derek Hancock i deras sample room. Att befinna sig i samplerummet vad en smått surrealistisk upplevelse, med buteljer som fyllde hyllor från golv till tak. En fantastisk provning av diverse fatprover som inte kan beskrivas i ord ägde rum. Man tappar lätt verklighetsuppfattningen när man står där och smakar på en Macallan buteljerad 1940. En 71 årig vibrerande whisky, fortfarande full av liv och styrka, definitivt material till en kommande Generations buteljering! Tyvärr troligen till priser som gör denna nektar onåbar för oss vanliga dödliga whiskyälskare.

Sammanfattningsvis får jag säga att detta är en oförglömlig resa i mitt whiskyliv. Mycket trevliga upplevelser som ibland är svåra att klä i ord. Framför allt har det öppnat ögonen för mig, den tidigare bilden av G&M som en liten oberoende buteljerare är förändrad. Den bilden dog slutgiltigt när jag besökte lager och distributionsavdelningen i Elgin. Det inte alla kanske känner till är att de är Skottlands största distributör av sprit, vin och cider – för i stort sett alla varumärken.

Slutligen kommer här ett insidertips till alla män; G&M har dessutom en fabrik som tillverkar högkvalitativ kashmir ull, kanske kan det locka en svårflörtad partner att besöka Elgin?

Artikeln även publicerad i en förkortad form i tidningen Allt Om Whisky nr 3 2011

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jenz Rönnow

Grundare av whiskyforum och passionerad whiskyälskare. Startade whiskyforum våren 2004. Mottagare av Gordon & McPhail Scholarship 2010.